|
 |
|
|
|
|
 
I Växjösamtalets anda samtalade och lyssnade ett sextiotal personer över detta tema. Allt från sektorsmyndigheternas krav på rätt och fel till estetikens skönhet samt det till synes nödvändiga behovet att planera städer och samhällem allt mer i detalj. Men hållbarhetens villkor är helhetsmässiga och ser därför annorlunda ut. Klarar vi hållbarheten utan dess sociala dimension? Vad betyder det? Hur ska medborgarna förstå och involveras i de allt komplexare sammanhang, som våra över tiden ökande detaljkunskaper hjälper oss att beskriva? Eller räcker det med att de statliga institutionerna och verken avgör vad som gäller? Det handlar ändå i stort sett om samma liv som vi levde för hundra år sedan och det är ungefär samma människor. Sveriges Stadsarkitektförening, som höll i samtalet, har i sin artikel om hållbarhet illustrerat denna med en stadsplan för Göteborgs utvidgning från 1866. Den gäller fortfarande i stora delar och är en robust och hållbar plan. Den är kortfattad, har fokus på strukturen och lämnar frihetsgrader för livet. Det är väl precis det vi önskar oss och som är ett av hållbarhetens villkor, toleransen för vardagslivets behov. Varför blir det inte så? Varför tenderar vi att planera livet i stället för att begränsa oss till att planera de nödvändiga strukturerna? Detta grundläggande problem berördes, men tiden räckte inte till att föra reflexionen vidare till förklaring. Avslutningsvis konstaterades att planens viktigaste moment var att utgå från stadsrummen eftersom det är dessa, som håller det offentliga samtalet och att dessa rum med sina golv, väggar och ibland tak organiseras och formges vackert och inspirerande. För hållbarhetens huvudmekanism är just det levande samtalet, som vägleder och gör den hållbara attraktiva helheten synlig för oss.
Dilemmat är att sektorsmyndigheterna har veto om det offentliga rummets form och att de utan sidoblickar tolkar detaljreglernas rätt och fel. Därmed styr de den miljö där det offentliga samtalet förs. Detta samtal som är en så viktig funktion i förståelsen av helhet och hållbarhet och som är vägledande för våra handlingar.
Annorlunda uttryckt - Det mätbara styr det omätbara, medan grunden för hållbarhet ligger i det omätbara inte i det mätbara. Häri ligger dilemmat. |
Hållbarhetens dilemma referat av samtal på Arkitekturmässan i Göteborg 2011-10-24.
I Växjösamtalets anda, under ledning av Dag Johansson och Rune Elofsson från Sveriges StadsarkitektFörening (SSF), samtalade och lyssnade ett sextiotal personer över temat "Hållbarhetens dilemma". Allt från sektorsmyndigheternas krav på rätt och fel till estetikens skönhet samt det till synes nödvändiga behovet att planera städer och samhällem allt mer i detalj. Men hållbarhetens villkor är helhetsmässiga och ser därför annorlunda ut. Klarar vi hållbarheten utan dess sociala dimension? Vad betyder det?
Hur ska medborgarna förstå och involveras i de allt komplexare sammanhang, som våra över tiden ökande detaljkunskaper hjälper oss att beskriva? Eller räcker det med att de statliga institutionerna och verken avgör vad som gäller? Det handlar ändå i stort sett om samma liv som vi levde för hundra år sedan och det är ungefär samma människor.
SSF har i sin artikel "Hållbarhet uppnås inte på kammaren" (finns på Växjösamtalets och på Delegationen för hållbara städers hemsidor) illustrerat denna med en stadsplan för Göteborgs utvidgning från 1866. Den gäller fortfarande i stora delar och är en robust och hållbar plan. Den är kortfattad, har fokus på strukturen och lämnar frihetsgrader för livet. Det är väl precis det vi önskar oss och som är ett av hållbarhetens villkor, toleransen för vardagslivets behov. Varför blir det inte så? Varför tenderar vi att planera livet i stället för att begränsa oss till att planera de nödvändiga strukturerna? Detta grundläggande problem berördes, men tiden räckte inte till att föra reflexionen vidare till förklaring.
Avslutningsvis konstaterades att planens viktigaste moment var att utgå från stadsrummen, (gator, torg och parker) eftersom det är dessa, som håller det offentliga samtalet och att dessa rum med sina golv, väggar och ibland tak organiseras och formges vackert och inspirerande. För hållbarhetens huvudmekanism är just det levande samtalet, som vägleder och gör den hållbara attraktiva helheten synlig för oss.
Dilemmat är att sektorsmyndigheterna har veto om det offentliga rummets form och att de utan sidoblickar tolkar detaljreglernas rätt och fel. Därmed styr de den miljö där det offentliga samtalet förs. Detta samtal som är en så viktig funktion i förståelsen av helhet och hållbarhet och som är vägledande för våra handlingar.
Annorlunda uttryckt - Det mätbara styr det omätbara, medan grunden för att hållbarhet skall uppnås ligger i det omätbara inte i det mätbara. Häri ligger dilemmat.
Vid pennan
Göran Åberg |
|
|
|
|
|
