|
 |
|
|
|
|
Hållbarhet uppnås inte på kammaren! /2011-01-10
Tankar om planering, hållbarhet och helhetstänkande av Göran Åberg, Cecilia Hansson, Dag Johansson, Leif Sjögren och Rune Elofsson, Sveriges Stadsarkitektförening (SSF). Kontakt: ssftu@stadsarkitekt.se
Bland stadens kvaliteter är hållbarhet och attraktivitet de viktigaste. Men vad är en hållbar stad? Ligger hållbarheten i strukturen och räcker det med att varje delstruktur är hållbart utformad? Ligger hållbarheten i arkitekturen eller formen? Eller är det hur invånarna använder sin stad och hur villkoren för detta ser ut som bestämmer om den är hållbar eller inte? Vi tror att svaret på denna fråga är just det senare: Det är kopplingar-na mellan stadens fysiska struktur och dess användning som avgör hur hållbar men också hur attraktiv staden är.
Vi menar att en långsiktigt hållbar och attraktiv stad måste växa fram, utvecklas med tiden och vara integrerad med invånarnas värderingar och deras användning av staden. Staden och dess invånare ingår i samma system. Planeringen kan skapa tekniskt och fysiskt hållbara strukturer. Den långsiktiga hållbarheten och attraktiviteten prövas i användningen och finns i brukarnas huvuden. Både attraktivitet och användning är individuella och därmed helt subjektiva och beroende av möjligheter, villkor, vilja, engagemang, upplevelser, relationer mm.
Dagens planeringssystem stödjer sektorskraven
De regler som styr planeringen är var för sig tillkomna i de bästa av syften. Eftersom de inte har tillkommit utifrån ett helhetstänkande, så hamnar de ofta i konflikt med var-andra. Som planerare upplever vi detta som en form av ”de goda viljornas tyranni”. Även om länsstyrelserna har ett samordningsansvar bevakas varje regelsystem av en egen myndighet, som har fokus på sitt område, med avsaknad av helhetstänkande. Ef-tersom sektorskraven är absoluta så ingår det inte i sektorns uppdrag att leverera annat än det för sektorn gynnsammaste resultatet. Denna fragmentering av regelsystemet är enligt vår mening ett hinder för byggandet av hållbara städer och samhällen.
Planering är utvecklingsförberedelse. Ärenden överklagas pga att sakägare inte accep-terar föreslagen förändring eller hindras av att sektorskrav inte uppfylls. Regeringen översvämmas av klagomål från de som inte vill förändra. Återkopplingen och därmed förnyelsen av systemet är mycket trög jämfört med den övriga samhällsutvecklingen.
Utdragna planprocesser
Detta styrks av den enkätundersökning om konflikthantering för hållbart samhällsbyg-gande som Sveriges StadsarkitektFörening, SSF, genomförde bland sina medlemmar under våren 2010. Flera av medlemmarna uppfattar att centrala sektorskrav ofta står i vägen för goda lokala lösningar och att dessa krav dessutom ofta är i konflikt med var-andra. Konsekvensen blir mycket utdragna planprocesser, där planinnehållet, i stället för att vara ett underlag för byggande av hållbara strukturer, blir ett hanterande av olika sektorskrav.
De svar SSF:s enkät gav är entydiga i att normerande sektorskrav motarbetar helhets-tänkande. Kommunerna, har trots det i lag inskrivna kommunala planmonopolet inte möjligheten att göra lokala avvägningar som gynnar ett helhetstänkande och därmed en hållbarhet på den lokala nivån.
Oförutsägbar process
Enkäten visar också att planeringsprocessen är oförutsägbar och att både kraven och tolkningarna av dessa ofta är situationsbundna samt varierar och förändras över tiden. Stora resurser krävs för att överhuvudtaget nå resultat och osäkerheten är stor om resul-tatens hållbarhet. Om fokus i processen flyttas från enskilda sektorskrav till en förståel-se av helheten, staden, så minskar en onyanserad och stelbent regeltolkning. Vår kom-mentar är att detta kräver att myndigheter som deltar i planeringen måste få tydliga uppdrag om ”helhetstänkande”.
”Bestämmelserna syftar till att med beaktande av den enskilda människans frihet främ-ja en samhällsutveckling med jämlika och goda sociala levnadsförhållanden och en god och långsiktigt hållbar livsmiljö för människorna i dagens samhälle och för kommande generationer.” För att detta, dvs PBL:s portalparagraf, ska få genomslag krävs att håll-barheten och den hållbara staden, samhället, verkligen blir det överordnade syftet med planeringen.
Helheter är inte mätbara
Hållbarhet är ett kvalitativt och mycket komplext synsätt på staden som helhet. Till stadens egenskaper hör också iakttagarens och användarens relation till den och dess delar. Staden, som helhet, är därför inte mätbar. Om det inte går att mäta den hur kan man då veta att det man åstadkommer blir rätt?
Samhället har inte hittat sätt att styra staden med helhetsmässiga regler. I stället tilläm-pas sektorsstyrning och sedan får det bli som det blir med helheten, dess struktur och användning. Planeringssystemet har blivit så upptaget med att tillgodose sektorernas alla krav att ingen längre känner sig berörd av, om helhetsresultatet blir hållbart eller inte. Alla blir så att säga lurade i sanningens namn!
Hittills har denna oexakta metod fungerat, eftersom det omkringliggande samhället har uppvisat en mycket stor tålighet och resurserna och miljön har klarat av ”merkostna-derna”. Dessa förutsättningar håller nu snabbt på att förändras. Miljön, klimatet och de sociala strukturerna orkar inte längre städa upp efter otillräckliga planeringsmetoder och ohållbar användning. Samhället måste i stället anpassa stadsplaneringen till de nya förutsättningarna och skapa hållbara stadsstrukturer som klarar en hållbar användning.
Hållbarhet mot fragmentering-suboptimering-säkerställande
Med helheten som utgångspunkt och ledstjärna, blir fragmentering, suboptimering och säkerställande hållbarhetens fiender, vilka leder till oönskade och kortsiktiga resultat för helheten.
Att säkerställa under planskedet innebär att man låser kommande led i stadsbyggnads-processen, med syftet att ett visst sektorsintresse ska bli tillgodosett. Detta har inget med hållbarhet att göra. Det går inte att säkerställa hållbarheten, eftersom den bygger på avvägningar och är subjektiv.
Hållbarhet kräver tillsammansarbete
I det komplexa samhälle vi lever uppnås hållbarhet inte på kammaren. Hållbarhet krä-ver att vi verkar och agerar tillsammans. Tillsammansarbete innebär delat ansvar, re-spekt för mångfald och en bredare förståelse för andra synsätt, men det ger också möj-ligheter till dialog, överbryggar onödiga konflikter och synliggör de berättigade kon-flikterna. Om resultatet skall vara tillämpbart för flera, en hel organisation eller ett helt samhälle, så är tillsammansarbete en av den helhetsskapande syntesens grundpelare.
SSF:s enkät redovisar även i denna fråga intressanta reflektioner. ”Alla vill väl men när minsta gemensamma nämnare tas ut så är det inte någon optimal stadsbyggnadslös-ning” är en kommentar. Tillsammansarbete grundat på ett delat ansvar för helheten innebär mandat för respektive deltagare att arbeta för en optimal stadsbyggnadslösning, dvs en helhet och en hållbar sådan. I tillsammansarbetets mandat ligger att göra be-dömningar utifrån respektive sektorskrav, avvägningar och bedömningar som görs i ett syntetiserande, helhetsskapande syfte.
Planeringssystemet ej trovärdigt
Sektorernas uppdrag och intresse är att leverera för sektorn gynnsammaste resultat. I de regleringsbrev från regeringen som definierar sektorsmyndigheternas och länsstyrelser-nas uppdrag finns inget om att hållbarheten ska vara högst prioriterad och stå över sek-torsnyttan. Därför är inte planeringssystemet trovärdigt från hållbarhetssynpunkt.
Vi anar att det finns lösningar, processer och förhållningssätt, som bättre hanterar håll-barhet, än dagens styrning och planering gör. Hur de ser ut är en öppen fråga, men de kommer att kräva förändrade synsätt.
Sju sammanfattande påståenden om hållbart stadsbyggande:
- Användningen av stadens fysiska struktur avgör hur hållbar staden är
- En hållbar stad kan inte enbart planeras fram, hållbarheten måste växa fram successivt
- Hållbarhet är inget fast tillstånd, utan kräver ständig kommunikation och till-sammansarbete
- Fragmentering, suboptimering och säkerställande är hållbarhetens fiender
- Myndigheter som deltar i planeringsprocessen måste få ett tydligt uppdrag om helhetstänkande
- Staden, kommunen måste äga helhetsansvaret för hållbarheten på lokal nivå med prioritet före den statliga nivån
- Nuvarande planeringssystem är inte trovärdigt som hållbarhetsinstrument
|
|
|
|
|
|
