JAN GEZELIUS - Hus och landskap
Den frihetliga traditionen
Jan Gezelius arkitektur erbjuder ett alternativ, dels till det nostalgiska fasthållandet vid äldre tiders folkkära byggande i trä och tegel, dels till det kritiklösa accepterandet av den framtid som byggs nu, av glas, stål och betong. Hans alternativ baseras på den frihetliga tradition som ger arkitekten rätt att välja fritt ur olika kulturer och epoker, dock inom den ram som ges av det överordnade uppdraget att söka efter det ursprungliga, det arkaiska, själva urhuset.
Det lokala och det universella
Den frihetliga traditionens arkitektur är både lokal och universell. Den är universell därför att det fundamentalt mänskliga är universellt, och den är lokal därför att problemen är lokala - klimat, väder, vind, natur, kultur, och därför att det är en sådan sekvens av problem som skapar en tradition, inte ett antal givna lösningar. Varje ny generation måste lösa samma problem som den föregående, dock med sin egen tids teknik och material.
Ehrensvärd och den frihetliga traditionen
Den frihetliga traditionen uppkom under 1700-talet som en naturrättslig idé om att samhället borde grundas på morallagar som är lika säkra som naturlagarna, men som kan modereras av de naturgivna villkoren, särskilt klimatet, som ju skiftar från dag till dag, från land till land, från norr till söder en tanke som fick sitt mest kända uttryck i Montesquieus klimatlära. Gezelius inspirationskälla är dock främst amiralen, filosofen, arkitekten och tecknaren Carl August Ehrensvärd (1745 1800) och dennes mästerverk Skärva, ett lantställe utanför Karlskrona, som han ritade åt den lika geniale amiralen och skeppsbyggaren Fredrik Henrik af Chapman (1721 1808).
Gezelius, Ehrensvärd och den svenska träbyggnadstraditionen
Den svenska träbyggnadstraditionen har givetvis uppkommit av praktiska och ekonomiska skäl, eftersom det enda som finns i övermått i Sverige är skog. I Ehrensvärds fall tillkom dock att han ansåg att all arkitektur egentligen är träbyggnad, och därför blev det urhus som han skapade i Skärva ett hus av trä på ett fundament av sten och jord. Detta och andra teatrala drag hos Ehrensvärd återfinns hos Gezelius, som har samma syn på arkitekten som en livets scenograf. Därmed inte sagt att det finns något sökt och oäkta i deras arkitektur tvärtom, deras mål är uppnå det äkta och ursprungliga. Till och med oviljan mot brutna tak har de gemensam deras tak är så plana som möjligt och är endast till för att skydda för snö och regn, och får inte användas för att smyga in ett extra våningsplan.
Den drivande föreställningen
Den frihetliga traditionen erbjuder också en metod, ett sätt att tänka arkitektur, något som Ulf Jansson med en lyckligt vald term kallar för drivande föreställning. Med detta menar han ett tänkande som inte omfattar en utan flera formidéer, och en dialektiskt växelspel mellan dessa idéer något som för Gezelius är ett motsatsernas spel mellan modernismens universalistiska anspråk och den lokala, folkliga traditionens enkla och tydliga formspråk.
Det rätta måttet
Jan Gezelius har med rätta fått mycket beröm för sin förmåga att förena en byggnads alla detaljer till en meningsfull helhet, där detaljen får sin mening av helheten och helheten sin mening av detaljernas sammanfogning, så att varje detalj får det rätta måttet - det mått som krävs vid just det tillfället på just den platsen i just det sammanhanget.
Den gestaltade tiden
Som den landskapsarkitekt han också är, strävar Jan Gezelius efter att gestalta både den biologiska och den upplevda tiden, inte bara för att lyfta fram växtlighetens årstidsskiftningar, utan också tidens och klimatets inverkan på byggnader - färgers nedbrytning, virkets grånande, och det som är träbyggandets stora praktiska fördel, att det är så enkelt att byta ut de delar som råkat bli kantstötta av tiden och klimatet. Den inverkan klimatet har över tid blir läsbar och upplevd. (Det är därför Goethe beskrev arkitekturen som frusen musik, som gestaltad tid.)
Den ödmjuka ironin
Jan Gezelius är en tidig postmodernist i det att han använder sig av lokala, folkliga traditioner och lätt ironiska referenser till avlägsna högkulturer, däribland modernismen. Men hans ironi är av ett annat slag än postmodernisternas; den är en ödmjuk ironi, ett självironiskt erkännande av det egentligen omöjliga i hans försök att fånga vår skiftande verklighet i fasta former, och ett lekfullt uttryck för hans samhörighet med de människor som lever på den plats som berörs av hans arkitektur.
Fågelmuseet
Ett exempel på dessa drag hos Jan Gezelius arkitektur är Fågelmuseet (byggt 1957 1961) på Ölands södra udde, nära fyren Långe Jan. Detta var ursprungligen en liten, distinkt blå byggnad, i ett helt öppet läge uppe på en låg ås. Bredvid fyren ligger en fågelstation - i övrigt är landskapet en öppen och vindpinad hed, som ändå besöks av många fågelskådare och turister. Själva museet är symmetriskt, med ytterväggar av snedställda skivor med liggande träpanel, och med ljusöppningar mellan väggskivorna. Taket har synliga förankringar av stål, för att visa besökarna på de kraftiga vindar som sliter i taket när det blåser storm (konstruktör är Jan Gezelius parhäst Sven Sahlin).
Gezelius föll således inte för de idéer som en mindre säker arkitekt skulle ha valt att följa, att anpassa byggnaden till omgivningen genom nedtonad färgsättning och att försöka smyga in huset i landskapet; tvärtom väljer han att utmana den hårda och saltbemängda blåsten. Hans museum är ett litet men dock monument, som inte anpassar sig utan som utmanar naturkrafterna, och därigenom görs naturen synlig, närvarande och upplevd.
För att återknyta till Goethe: Fågelmuseet är en stråkkvartett, lågmäld, skenbart enkel, men med en oerhörd anspänning bakom denna enkelhet, eftersom kraven är absurt högt ställda - en stråkkvartett består av fyra instrument som spelas av fyra musiker, men som låter som ett instrument. Hela idén med en stråkkvartett är denna spänning mellan fyra motsatser som förenas i en syntes.
Jerker Lundequist
professor, Arkitektur, KTH
Litteratur
Barup, K, Edström, M, Skärva iscensättningen av ett lantställe, Byggförlaget, Stockholm 1990
Caldenby, C, Walldén, Å, red,Jan Gezelius, Arkitektur/Arkus, Stockholm 1989
Jansson, U, Vägen till verket. Studier i arkitekt Jan Gezelius arbetsprocess, Daidalos, Göteborg 1998
Ehrensvärd, CA, De fria konsters philosophi, Kongl Tryckeriet, Stockholm MDCCLXXXVI
Kolb, D, Postmodern sophistications - philosophy, architecture and tradition, University of Chicago Press, USA 1990 |
